1965 var året då ÖIK bildades av Boston och IFK

Många har talat om att klubben hösten 1965 bildades av en tillfällighet på grund av en speciell situation. Men man kan inte undgå att berätta något om tillståndet för hockeyn i länet och i Östersund några år före bildandet, som fanns i tankarna och i diskussionerna, som ledde till hur och varför ÖIK blev ÖIK.

Länets hockey hade länge dominerats av landsortsklubbarna, Ytterå/Waplans SK, IFK Strömsund och Järpens IF m fl. Rinkar byggdes på 60-talet överallt i länets större orter. För att ta ett exempel under ett av dessa år hade länet då fler än 50 ishockeyklubbar och vårt länsförbund administrerade dessa i en div III-serie, fyra div IV-serier och två div V-serier. Närmare 40 klubbar spelade seniorhockey i vårt län!

På riksnivå var den tudelade allsvenskan, div 1, landets högsta serie med 8 lag i vardera, samt därunder fyra div II-serier också med 8 lag. Lagen - eller rättare sagt laget- från länet spelade i div II norra B där Waplan, som länets då bästa lag, länge hade representerat vårt distrikt men ramlat ur. IK Boston hade under ett antal år före övergången till ÖIK kämpat i denna landets näst högsta serie, men året näst före sammanslagningen ramlat tillbaka till länets div III. Träningsförhållandena för våra lag var inte lika med lagens efter kusten som disponerade konstfrysta isbanor och till och med ishallar i närområdet. Vi fick långt in på hösten isträna på närliggande frusna tjärnar eller ta någon enstaka träningsresa till Timrås islada. Träningen på egen rink började inte förrän i mitten av november –i bästa fall! Serier kunde ibland inte slutföras under varma vårvintrar.

Jämtland och Gotland var de enda län som saknade konstfrysta isbanor utomhus. Men nu skulle hösten 1965, äntligen, Fyrvallarinken få konstfryst is och hoppet var att snabbt kunna konkurrera med kustlagen på lika villkor.

Boston hade arbetat upp sig från en ungdomsklubb och spelarstommen av aktiva hade varit i princip oförändrad, vissa hade spelat ända upp till 12 år. Nu hade många bildat familj och fått barn och en generationsväxling närmade sig. IFK hade de senaste åren pendlat mellan div IV och III och kunde väl inte väntas nå till en högre nivå.

Alltså nu kommer vi till den utlösande faktorn. Våren l965 befann alltså de två Östersundslagen IK Boston och IFK Östersund i samma serie, div III, och inget lag kunde vinna serien. Kommande säsong skulle alltså bli i samma serie. De båda klubbarna var arga konkurrenter och Boston, som den bästa klubben, värvade ofta lovande spelare från den andra. Övergångsbestämmelserna då var, att den klubb som förlorade spelaren måste godkänna övergången annars fick denne inte spela under större delen av säsongen i den nya klubben. Några övergångspengar var på den tiden inte aktuella på den här nivån. Sådana ”ettårsfall” var inte ovanliga klubbar emellan. Under hösten 1965 hade överraskande en av Bostons bästa spelare, Gösta Svärdfeldt, skrivit över sig till IFK och Boston spelstängde honom

för resten av säsongen. Nu utspelades något oväntat. Bostons styrelse fick ett meddelande att IFK:s styrelse ville träffa dem för ett viktigt möte. Motsatt meddelande fick IFK:s styrelse. Ingen av klubbarna visste vad det gällde.

Mötet skedde i IFK:s klubblokal i källaren på Kyrkgatan 57. Det man inte visste då var att det var den avstängde spelaren Gösta, som kallat de båda styrelserna för att genom en sammanslagning av klubbarna få möjlighet att spela kommande säsong. Mötet inleddes under tystnad, man väntade att den andra parten skulle ta till orda, men så småningom kom samtalet igång och efter några timmar enades man om, att fördelarna med en sammanslagning övervägde. Boston skulle först återföra förslaget till ett medlemsmöte och IFK skulle få huvudstyrelsens godkännande. Beslöts att klubben skulle bildas vid möte den 25 september i samma lokal.

Vid detta –nu klubbhistoriska- möte kallades idrottskonsulenten Sivert Ögren till neutral ordförande och från Boston deltog Harald Jönsson, Nils ”Flisan” Thelin, Lars Persson och Kjell ”Gnägget” Hansson och från IFK Göte Ekman, Börje Söderlund, Knutte Een och Rune Ebenhard. ÖIK bildas nu officiellt genom att Boston byter namn till Östersunds ishockeyklubb och IFK lägger ned sin verksamhet. Det var kommunens fritidsnämnds ordförande som lovade, att om man lade in ”Östersund” i klubbnamnet ”skulle kommunen garantera klubbens utgifter”. Ett generöst löfte som aldrig kom till utförande. Genom den tekniska konstruktionen, att en av klubbarna bytte namn kunde den nya klubben behålla Bostons plats i seriesystemet. En helt nystartad klubb hade fått starta i div 5 och det hade tagit flera år att spela upp sig till dåvarande nivå och ambitionen var ju ändå högre. Man beslöt även att anta Bostons klubbfärger och klubbmärke, vilket vi bär ännu idag.

Man kan grubbla på, om det är så lyckat att slå ihop två föreningar för att ”skapa ett storlag”. Det har visat sig i flera sporter inte vara någon fördel i långa loppet. Många spelare i den nya klubben får inte spela, tappar motiveringen och slutar eller går till andra klubbar och efter några år är klubben på samma nivå, som en av föreningarna före sammanslagningen.

Om ÖIK har man sagt att det är ett av de få undantagen, vilket också visats att vi är i full verksamhet efter 50 år. Först och främst arbetade alla ledarna i de gamla klubbarna vidare med gott kamratskap. På ledare- och spelarsidan hade man en optimistisk tro att kunna klättra vidare i seriesystemet och arbetade hårt för detta. Vi prioriterade mycket resurser på ungdomsverksamheten för att få fram egna A-lagspelare. I styrelsen kompletterade man varandra. Bostonledarna sades stå för ishockey-kunnandet och IFK-ledarna kunde organisation och ekonomi.

Tja, kanske var det så!

Rune Ebenhard & Tord Wickzell

Vi i IFK Östersund vill rikta ett stort tack till Rune och Tord för att de har skrivit om vår ishockeyhistoria som börjar bli en bortglömd del av vår föreningen.

Nu när vi börjar se slutet av vår säsong så har ÖIKs precis dragit igång.

Ett stor lycka till, vi ses på läktarna!